20161008

Läst: Greg Prato "The Eric Carr Story"


Eftersom jag fortfarande är inne i en djupt kissnördig period (kommer jag någonsin ur den?) valde jag att plocka upp biografin om Eric Carr. Hittade den för 59 spänn i iBooks, som hittat. 

Upplägget är det klassiska "jättemånga människor berättar vad de minns". Huvudpersonen själv saknad så klart, boken skrevs ganska långt efter att Carr gått bort. Dessutom saknas ett antal andra jag gärna hade sett komma till tal. Tänker närmast på Gene Simmons, Paul Stanley, Ace Frehley, Vinnie Vincent, Eric Singer och Peter Criss. Bruce Kulick är den enda av Kiss-medlemmarna som ställt upp. Det lämnar tyvärr ganska stora håll i historien. 

Störst plats i historieskrivningen tar, förutom Kulick, därför Gary Corbett (Kiss turné-keyboardist 1987-1992) och Carrie Stevens (Carrs flickvän 1988-1991). 

Historien berättas i stort sett kronologiskt utifrån Carrs år i Kiss, med ett rejält kapitel om vart och ett av åren 1980-1990. Först får vi en genomgång av Carrs liv innan Kiss och även en historik över Kiss innan Carr. Carrs sista år i livet, 1991, delas dessutom upp i tre kapitel. 

Eftersom persongalleriet är ganska stort, nästan 40 personer är intervjuade, blir det en del rundgång. Alla är överens om att Carr var vänlig och enkel att ha att göra med. Några av dom som stått honom närmast vittnar om en osäkerhet, framför allt runt hans status i Kiss. Särskilt mot slutet verkar han ha brottats med rädsla att få sparken. Relationen till Paul Stanley verkar inte ha varit alldeles friktionsfri och Carr verkar inte ha varit riktigt nöjd med sin position i bandet under de sista åren. 

En fråga som sysselsatt många Kiss-fans sen Carr gick bort i sviterna efter den aggressiva cancern är huruvida han fick sparken innan han dog eller inte. Boken ger inget entydigt svar på det. Corbett hävdar bestämt att han blev det, medan Stevens lika bestämt hävdar det motsatta. 

Jag har läst alla de andra medlemmarnas biografier (utom Peter Criss) och ett gäng Kiss-biografier, men känner ändå inte att jag med säkerhet kan säga hur det var. Får nog leta upp Pauls och läsa om delen om den perioden. För även om Paul framstår som den mest egocentrerade medlemmen i den här boken kändes hans självbiografi ärligast av de tre jag läst. Kanske måste läsa om Carl Linnaeus bok också, han har ändå ansträngt sig för att försöka hitta någon sorts sanning bland alla olika åsikter och skrönor. 

All in all en halvlyckad biografi som hade mått bättre av ett annat berättargrepp. Citat-staplandet funkar inte riktigt den här gången. 

Tillägg

Paul Stanley verkar åtminstone en aning självkritisk till hur det hela hanterades. Citat ur hans självbiografi:



20160814

Läst: Orvar Säfström & Jimmy Wilhelmsson "Äventyrsspel — Bland mutanter, drakar och demoner"

Det här är en fantastiskt härlig nostalgitripp. En lång genomgång av varenda pryl Äventyrsspel gav ut. De flesta, eller för min åldersgrupp mest klassiska, med kommentarer från de inblandade. Otroligt mysigt.

En del av historierna känner jag igen från boken Finna dolda ting, som kom ungefär samtidigt. Men här blir detaljnördandet ofta djupare. Inte så konstigt, här är ämnet avgränsat helt till Äventyrsspel. 

Inser hur trogna vi var som kunder, de spelgrupper jag hängde med och jag. Från den svarta lådan av Drakar & Demoner (1984) till ca 1991/1992 köpte vi allt (bortsett från brädspelen). Gärna i flera exemplar. 1993 startade jag & kollegan Robert butiken Tärningar & Tumult och sålde allt istället.

Den här boken är lyxigare än Finna dolda ting med sitt gigantiska format och hårda pärmar.  Men jag är  samtidigt väldigt glad att det blev två böcker. Vinklarna i texterna är hyfsat olika och FDT tar ett mycket bredare grepp på hobbyn. 

Upptäckte f.ö. att jag förmodligen aldrig sett omslaget till Sinkadus #2 förut. Bara en sån sak. 


20160727

Läst: Julie Otsuka "Vi kom över havet"

När det var dags att börja fundera på semester lät min chef oss välja en pocket ur en hög hon valt. Jag plockade på mig Julie Otsukas Vi kom över havet. Kanske för att den var tunnast och att mitt track record på att läsa ut böcker det senaste året varit så extremt uselt?

Hur som helst är det en fängslande berättelse med ovanligt berättargrepp. Möjligen är det det som kallades för "omnipresent narrator" när jag läste litteraturvetenskap på engelska? Men det stämmer bara bitvis in på min minnesbild av begreppet.

Historien berättas i ett långt svep av individuella öden och tankar. Det finns ingen egentligen huvudperson utöver det historiska skeendet. Det är de olika händelserna och tankarna inom kollektivet som för berättelsen framåt. Det är ett intressant grepp som visar på det omöjliga i generaliseringar. Om olikheterna som finns i en grupp. Olika motiv, olika skäl. Delat öde?

Vi kom över havet handlar om japanska kvinnor som skeppades till Kalifornien i början 1920-talet och vad som hände med dem när de kom fram, hur de fick barn, hur deras liv blev och hur allt förändrades igen när andra världskriget bröt ut. Jag visste inget om detta innan jag läste den här boken. Lärde mig med andra ord mycket.

Det är lätt att dra paralleller till vår egen tid. Till flyktingar som flyr för sitt liv eller kvinnor som lämnar sitt hemland i hopp om ett bättre liv hos en man någon annanstans.


20160725

Läst: Walter Mosley "Rose Gold"

Årets första bok! Kan det vara så illa? Ja, det kan det. För att göra det ännu värre så får jag väl erkänna att den var utläst till tre fjärdedelar redan i september 2015.

När jag plockade upp boken igen för ett par dagar sen började jag om ungefär två tredjedelar in. Och det var det värt. För Mosley levererar fortfarande strålande historier när de handlar om Easy Rawlins. Säkert annars också, men det var ett tag sen jag höll koll på allt han skrev.

Det är väl inte så mycket mer att säga egentligen? Har du läst något i serien tidigare blir du inte besviken och snart (eller möjligen redan?) kommer en ny del. 

20160317

Stefans lilla gröna

Jag har haft den här boken i flera år. Fick den som bonus när jag tecknade en prenumeration på nån tidning. Egentligen var det väl boken jag ville ha snarare än tidningen. Vilken titel kan det ha varit? Har ETC gett ut nån villa- eller trädgårdstidning? Kan ha varit det. Jo! Kloka hem! Sån hette den. 

Anywho, Stefans lilla gröna med undertiteln En handbok i utanförskap. Det var den jag skulle skriva nåt om. Det är en finliret inspirationsbok för den som gått runt och funderat på självhushållning. Stefan Sundström (sångaren som skrivit alla visor om Sabina, ni vet) delar med sig av sina egna erfarenheter och försök. En del lyckat annat mindre. Kontentan är ungefär: prova dig fram och läs på lite grann. Lär av dina misstag. 

Måste så klart passa på att hylla Jeanette Anderssons foton. De får ta stort utrymme. Lika stort som texten egentligen och eftersom Sundström ibland är mer frikostig med ordens flöde än de konkreta beskrivningarna gör bilderna texten konkretare. Bilderna antyder att jag borde klara att bygga ett växthus av de där fönstren jag sparade när vi bytte till treglas och att våra "kryptallar" (över fyra meter höga) borde funka utmärkt att göra stolpar av till en djupbädd. 

Nu ska jag bara hitta den där boken Husdjur till husbehov av Håkan Hallander som Sundström tipsar om. Jag här den någonstans. Borde kanske läsa den också innan vi skaffar höns? Eller så chansar vi, googlar lite och kör. Det är dags. Det är trots allt 15 år sen jag tänkte tanken ordentligt för första gången. 

20160126

Mina dolda ting?

Har precis läst ut Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis bok Finna dolda ting - En svensk rollspelshistoria. Det är en bok som effektivt skickar mig tillbaka i tiden till mina tidiga tonår och resan till att bli vuxen. Rollspelen var på olika vis en stor del av mitt liv från 12/13 års ålder fram tills jag fyllde 30 ungefär, från 1984/85 till 2002 i så fall. Lite osäker på exakt när jag förlorade kontakten. Får se om jag reder ut det under textens gång.

Boken handlar hur som helst om en kultur jag var ganska djupt insyltad i. Jag har rört mig utkanten av många av de skeenden som beskrivs i boken. Mina minnen stämmer ofta men inte alltid med den bild som tecknas i texten. I det stora hela är det ändå en lyckad sammanfattning av rollspelandets historia.

Boken består av tio kapitel av olika omfång. Störst plats får så klart kapitlet Guldåldern som i stort sett täcker hela 80- och 90-talet. Väldigt stor del av texten handlar så klart om Äventyrsspel, hobbyns och marknadens giganter. Allt annat hade varit märkligt. Äventyrsspel var nästan helt ensam på scenen och dominerade den stort.

Och även om jag kan tycka att kapitlet hade mått bra av en aningen mer hårdhänt redaktör och en omskrivning till innan det publicerades är det en imponerande bit text. Strukturen är lite svajig. Men de har fått med de viktigaste rösterna från Äventyrsspel (Anders Blixt, Olle Sahlin, Fredrik Malmberg, Nils Gulliksson, Erik Granström osv). Jag kan åtminstone inte komma på att jag saknar någon.

Lite förvånad att spelen En Garde och Skuggornas mästare inte nämns tydligare här, Jonsson/
Petersén är ju intervjuade. Jag minns de båda spelen som de första som utmanade Äventyrsspel (även om de säkert sålde en bråkdel). En Garde dyker upp i förbifarten på något håll i boken, men mest som en parentes.

Historien om NeoGames känns inte riktigt lika komplett och där saknar jag ett par röster. Samma sak gäller biten om Lancelot Games där jag gärna fått med några till (även om den historien blir lite bredare berättad tack vare att Anders Blixt har en del att kommentera där också).

Men i det stora hela en riktigt bra sammanfattning av två intensiva årtionden.

De resterande kapitlen får mer karaktären av rejäla artiklar och funkar allt som oftast riktigt bra. Visst kan jag sakna detaljer. Konstigt vore det väl annars? Mest saknar jag ett kapitel eller åtminstone en bit om fanzine-scenen. För mig var det en stor och viktig del av hobbyn.

Boken sporrar också till att skriva ner min egen rollspelshistoria. Mina dolda ting. Så här kommer den. Inte i tio långa kapitel, men ändå. Ett gäng snabba nedslag.

Guldåldern
Jag upptäckte rollspel tillsammans med min bästa barndomskompis. Hans mamma drev leksaksaffären Lekstugan i Degerfors, där jag växte upp. Tror ändå att det var på Leklådan i Karlskoga vi skaffade det första exemplaret av Drakar & Demoner. Sen övertygade vi hans mamma att ta in Äventyrsspels grejer till sin butik och på den vägen är det. Vi köpte allt de gav ut. Allt.

Ganska snart startade vi ett fanzine. Vi kallade det Profil och gav ut det i tre nummer i runt 100 exemplar som vi kopierade på någon förälders jobb. Hittade kopieringsoriginalet till nummer tre och bjuder på bak- och framsida. Någonstans ska jag ha ett exemplar av varje nummer kvar. Borde väl scanna dem.



SVEROK
Vi var ett stort och löst gäng på säkert 20-30 personer som spelade i olika konstellationer och startade så klart en förening också. Vi kallade oss RFSU (hopkrystat utläst som Rollspelsföreningen Spelande Ungdom). Namnet var ju mest ett resultat av att vara ung tonåring. Och ett exempel på att vi inte tog så himla allvarligt på allt. Vi lyckades efter ett par försök övertyga kultur- och fritidsnämnden om att vi skulle få bidrag.

Själv satt jag i nån styrelse för Sverok Svealand (tror att det var interimstyrelsen) och var med på några årsmöten. Minns året när Fredrik Innings avsattes. Minns året när Jonas Birgersson avsattes och ersattes av Wiktor Södersten. 

Lajv
Lajvandet var aldrig min grej. Provade på det ett par gånger (två för att vara exakt). Men minns att vi gjorde egna boffers och använde hockeyklubbor som kärna för att de skulle hålla bättre. Smart. Verkligen.

Cash och konvent
Vi åkte på sjukt många konvent. LinCon och Borås Spelkonvent var de vi återvände till oftast. Men vi klarade av UppCon, minst en av Spelkongresserna och några till. GothCon dröjde det länge innan jag besökte. Märkligt.

LinCon-året vi testspelade Wastelands sticker ut som ett varmt minne. Delvis för att en av vår grupps karaktärer, Mad Martin, dök upp i en senare modul. Tror det var det året jag sov exakt sex timmar mitt i fyradagarsvistelsen.

1992 arrangerade vi till och med ett eget konvent i Degerfors. Vi kallade det D.E.G. 92. Vägrade falla in i Con-standarden. SVEROK hade styrelsemöte. Vi lyckades locka dit Spel & Sånt som sålde grejer. Besökarantalet var under 100 personer, men över 50. Ingen braksuccé, men vi var nöjda ändå.


1993 startade jag tillsammans med min kumpan från D.E.G.-projektet, Robert Henrysson (som satt i SVEROK:s riksstyrelse en period), en spelbutik i Örebro. Vi kallade den Tärningar & Tumult och började i en pytteliten lokal på Kungsgatan 7 (den lokalen är sen länge borta och har ersatts av ett nytt hus). Vi biffade med den lokala leksaksbutiken som försökte pressa Target Games att inte sälja Äventyrsspels-produkter till oss (första mötet med Target var f.ö. också första gången jag drack kaffe, man ville ju verka världsvan).

Vi hann med en sejour i Gallerian Kompassens nedre våning (den under markplan) och en tid i en källare på Storgatan. Vi andrahandshyrde av Najz Prajz som låg i markplanet. Minns att vi fejkmurade en vägg med galler därnere.

Vi höll ut till 1996 när vi gick samman med Spel & Sånt och flyttade till Järntorget.



Under ett par månader ägde jag 5% i kedjan som vid det tillfället hade fyra egna butiker (Göteborg, Stockholm, Sundsvall och Örebro). Det fanns en franchise i Helsingborg också, men de var helt fristående. Strax efter att vi gått samman kom ett bud från ett norskt bolag och jag sålde mina aktier. Jag var ändå på väg utomlands i ett år och tänkte att det inte var nån idé att hålla fast vid dem. I efterhand ett klokt drag. S&S gick ganska snart efter det omkull.

Som T&T hann vi starta speltidningen Saga som senare under en period gick ut till samtliga Sveroks medlemmar (den inkarnationen låg ett annat förlag bakom och jag var inte särskilt inblandad, skrev nån recension men det var allt). Det var hur som helst sjukt häftigt att få mosa ut omslag som de nedan. Innehållet var väl i ärlighetens namn av rätt blandad kvalitet, men några minnesvärda grejer finns där.



Jag och Robert skrev också ett äventyr till den andra utgåvan av NeoViking tillsammans. Det skulle förvåna mig om någon lyckats spela det, men vi hade i alla fall roligt när vi skrev det.


När jag efter mitt år utomlands kom tillbaka till Örebro hade Tradition öppnat butik. Jag jobbade extra där en del på helgerna och det var väl egentligen första gången jag själv tjänade pengar på att jobba i rollspelsbutik. Under åren vi körde eget plockade vi inte ut en spänn i lön. Så mycket för cash.

Ytterligare några år senare ringde en av mina gamla S&S-kollegor upp mig och frågade om jag ville hänga med på en deal. Han hade fått nys om att Top Games (speldistributörsbolaget bakom Tradition) hade kursat och att lagret var till salu. Vi la ett skambud och fick det. Plötsligt hade vi motsvarande en dryg långtradare spel att ta hand om.

En ganska stor del av restlagret var Viking. Det lyckades vi snabbt sälja till SVEROK som jag tror gav bort det till sina föreningar. Det gav oss tillräckligt med pengar för att bekosta frakten. Resten av lagret sålde vi till nån gammal butikskontakt och på konvent. Minns hur vi buntade stora staplar med lådvis av kortspel ingen velat ta i tidigare och sålde för en hundralapp styck. Ett antal intensiva och roliga helger. Och en fin avrundning av min aktiva del i rollspelshobbyn.

Det finns så klart mer att säga om mycket, men det här är allt jag orkar skriva ur mig i en sittning på under en timme. Kul att minnas. Fina år.