Det känns märkligt att skriva att det var ren njutning att läsa den här boken när den handlar om helvetet som stavas cancer. Men Judith Vanistendael berättar historien så skickligt med fullständig kontroll över mediet.
Hennes bilder är flyktigt målade och hon anpassar rutan perfekt till scenen. Låter skeenden pågå i små rutor eller över hela uppslaget väl avvägt för vad so passar stämningen bäst.
Historien handlar om David som får strupcancer, om människorna som står honom närmast och allas reaktioner på sjukdomen. Det är så klart en näst intill becksvart berättelse om hur olika vi reagerar på sjukdomsbesked, intensiv sorg, smärta och saknad. Texten börjar med beskedet och avslutas med det oundvikliga.
Ja, jag tryckte bort tårar mer än en gång. Vanistendael påminner om min egen sorg och mina egna möten med cancersjuka nära. Om hur svårt det var att ta in och hantera.
Trots, eller tack vare, det en väldigt fin bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar